[caption id="attachment_19569" align="aligncenter" width="1000"] När naturen sa ifrån[/caption] Jag sitter och tittar ut genom våra stora fönster hemma, precis som de flesta Stockholmare jobbar jag hemifrån från och med igår. Vi har följt spridningen av Corona viruset eller Covid 19, sedan vi började höra om utbrotten i Kina. Redan då, i början, hade jag en magkänsla, det här kommer inte ge sig. Femhundra människor blev tusen och Kina blev världen, spekulationer och statiskt började ta över världsnyheterna. När man bott i länder som Iran, Västindien och USA är katastroferna inte så långt borta som här i Sverige. Översvämningar, orkaner, hundar med rabies och pistolskott i natten tillhör vardagen. Om man gått igenom personliga kriser som gjort att man förlorat allt inklusive hoppet om livet, har döden kanske känts närmare än var den egentligen har varit. Det här är annorlunda, ovissheten är total och ingen står över någon. Det vi går igenom kan inte förklaras enkelt, under modern livstid har ett sådant kollektivt utbrott av ett virus aldrig skett. Det orsakar att varenda del av våra liv ställs upp och ner. [caption id="attachment_19570" align="aligncenter" width="1000"] Från mörker till ljuset[/caption] Sociala medier översköljs av olika teorier och tips hur vi ska klara av den sociala isoleringen som nu sker världen över. Jag har nära vänner i Florens som spenderar sin andra vecka i isolering, jag kan följa dem på INSTA stories eller Zoom när de dansar ihop, borstar tänderna, äter eller skapar konst. Italienarna är vana att leva utelivet, kaffe som middag intas på något lokalt ställe, men med rådande utegångsförbud och överansträngda sjukhus är ett av världens mest sociala land förpassat till att leva inomhus. Jag får ont i hjärtat, när jag tänker på hur tanten med den blåögonskuggan som säljer grönsaker och frukt på torget ska klara sig nu. Egentligen får jag ont i hjärtat när jag tänker på alla som blir av med sina jobb, ekonomiska och sociala skyddsnät. Mina favoritrestauranger, som drivs av vänner, alla lokala bönder som överlever på att sälja råvaror till nämnda platser, små företag och frilansare. Det är ofta de mindre företagen som vurmar för miljön och människors mentala hälsa det är dom som kommer drabbas hårdas. Jag tänker även på de mest utsatta, vissa säger krasst att den här krisen inte är värre än deras vanliga vardag, det säger ganska mycket om oss människor. Det är väl dit jag vill komma med den här texten, generellt är vi inte snälla mot varandra. Vi håller av de som är likadana eller som kan ge oss det vi vill ha eller uppnå. Sticker du ut, skavar du i kanten av normen får du klara dig själv. [caption id="attachment_19571" align="aligncenter" width="1000"] Jag reser med själen när kroppen måste stanna hemma[/caption] Med virusutbrottet hände det något, lokalt och ute i världen. Under en vecka har jag pratat eller textat med fler bekanta och vänner än vad jag gör på ett år. Våra grannar i huset tittar en i ögonen och hälsar. Den unga pappan vars son stolt brukar visa upp påsen med bajsblöjan i medans pappa tittar ner i golvet och skäms, passar på att fråga hur jag mår i hissen. Äldre människor som annars brukar vara på sin vakt tar plats, ber om hjälp och ler lite osäkert. [caption id="attachment_19580" align="aligncenter" width="1000"] Vi behöver samhörighet[/caption] Jobbmässigt blir all kommunikation och events digitala en bra bit framöver. Vi kommer behöva tänka om ordentligt, mailboxen fylls på med annorlunda uppdrag och lösningar det känns betryggande att ingen tänker ge upp lätt. Jag önskar att vi kunde fått se samma engagemang när det gällde klimatfrågan och humanitära problem. De kunde inte fånga världens intresse som Covid 19 har men jag hoppas att detta kommer göra något gott tillslut på alla plan. Jag tror ingen vill bli drabbad av viruset och det kommer förändra världen. Personligen oroar jag mig mest för mina föräldrar i Grasse när Frankrike stänger gränsen ikväll. Pappa behöver sina cancerbehandlingar, alla matleveranser från butikerna har upphört och för smittoriskens bör de hålla sig isolerade. Om något händer nu blir läget mer kritiskt än vanligt. Att resa dit var inget val jag hade, eftersom jag kan bära på smittan, ett klassiskt moment 22 läge. När jag var tonåring, tjuvrökte eller gjorde något annat dåligt, fick jag utegångsförbud för att tänka igenom vad jag gjort fel. Jag har lite svårt att se att vi människor fått utegångsförbud av universum för att vi missköter naturen och varandra, men det är en tanke värd att begrunda. Utanför vårat fönster har måsfamiljen kommit tillbaka precis som varje år i mars, dagiset är stängt men annars går solen uppochner precis som vanligt. Naturen fortsätter medans vi tvingas titta inåt, kanske hittar vi ett sätt att leva där vi blir snällare mot oss själva och världen. Jag jobbar på som vanligt på dagen men jag tar fler pauser från datorn. Vi lagar all mat hemma, jag hinner tillaga recepten och skriva klart texterna som samlat damm i inspirations boken. Jag läser, yogar, sortera, odlar och efter helgen lyssnar vi inte lika mycket på nyheterna. På något sätt, när jag gav upp tanken att allt skulle fortsätta som vanligt, kunde jag gå vidare och förhålla mig till att vara i nuet.
