[caption id="attachment_20019" align="aligncenter" width="1000"] Fångar soluppgången[/caption] George Orwell skrev i sin essä Varför jag skriver. ” Jag tror att det finns fyra motiv för att skriva. 1. Ren egoism. Lusten att verka smart, att bli omtalad, att bli ihågkommen efter döden, att ge igen till de som såg ner på dig i barndomen. 2. Att vilja fånga det estetiska. Hur du uppfattar skönheten i den yttre världen, eller, i ord och hur de är arrangerade. 3. Impuls historia. Att vilja se saker som de är, att ta reda på san fakta och föra dem vidare dem för användning av kommande generationer. 4. Politiskt syfte. Använda ordet "politiskt" sett ifrån ett brett perspektiv. Viljan att driva världen i en viss riktning och att påverka andras uppfattning om vilken typ av samhälle de bör sträva efter.” [caption id="attachment_20020" align="aligncenter" width="1000"] Utsikt[/caption] Lite så tänker jag om hur jag vill beskriva min resa till vulkanön Pantelleria. Ni kanske har sett filmen The bigger splash, där Tilda Swintons karaktär, den utbrända rockstjärnan som inte får prata pga förlorat rösten. Det är till den här ön hon valt att fly till för att slippa livet och allt vad det innebär att vara en modern framgångsrik kvinna. Tilda är briljant i rollen och det är av samma anledning och filmen som jag drömt om att besöka just den här platsen på jorden. Vild natur, inga stränder men hav och klippor av svartaste lava och dåligt wifi. Hit ville jag och Fredrik resa på vår bröllopsresa och första semester någonsin på 7 år. Filmen är inte den enda anledningen. Min första kontakt med ön fick jag innan filmen, när jag jobbade på Stockholms Matmarknad och träffade ”kapris Anna” som med den bästa kaprisen i världen lockade mig dit. Lyckan att just Anna kom till ön när vi var där. För till saken hör att, visst kan man checka in på något av hotellen eller hyra huset i filmen med kock (40k natten) och köra den resan. Eller om prislappen känns orimlig finns det 1000 små likande dammusos, som de traditionella husen kallas. Vi litade inte på vad som fanns att hitta online, utan gick på Annas tips. Till slut, 2 dagar innan avresan bokad vi Case del Principe Pantelleria, som med sina 5–6 dammusos, svävar ovanför det turkosa havet på den norra sidan av ön. Det är på den här sidan som Tilda tittar upp när planet med det olyckliga slutet, Ralph Finnes landar. Filmen överdriver inte, det är exakt så nära som de få planen flyger när den landar. Dem och helikoptrarna, men vi kommer till helikoptrarna sen. [caption id="attachment_20021" align="aligncenter" width="1000"] Det vackra[/caption] Norra sida, sa de som varit här, men då har ni inte solnedgången. Nope, men ni som vet hur snabbt solen går ner kring medelhavet håller nog med, vad är en solnedgång på 1 timma när du kan ha en soluppgång i 5. Aurea, mitt första namn betyder morgonrodnad, det är klart jag väljer den sidan som har det ljuset. Det tar ca 30 minuter från den ena sidan till den andra, och på vår bröllopsdag som infaller på equinox, höstdagjämningen körde vi vår lilla Fiat ”Panta” till den södra sidan. Såg det glödande klotet sjunka ner i havets ficka tills diset lagt sig. Tillbaka på den norra sidan kunde vi sen välkomna den sirligt ljuva månen när hon helt rund klättrade upp på himlavalvet med små prickar av ljus som vi kallar stjärnor. För på Pantelleria kan man se natten, inga storstads ljus fräter ut rymden runt om. 9 timmar senare steg solen upp igen, när jag drack mitt morgonkaffe och handpressad apelsinjuice. [caption id="attachment_20022" align="aligncenter" width="1000"] Ingen juicer ger handpressad juice[/caption] [caption id="attachment_20024" align="aligncenter" width="1000"] Detaljer och ljuset[/caption] Pantelleria är den största vulkanön utanför Sicilien och innan Tunisien. Det sista utbrottet inträffade under havsnivån 1891. Nu förtiden märks den vulkaniska aktivitet i varma källor, fumaroler. Venus Spegel, en sjö i en sovande krater där leran gör din hud silkeslen och det bubblar från underjorden. Det bor 7 666 personer på ön och alla känner alla, på gott och ont. Namnet betyder vindens dotter. Vid en annan krater på ön, slås man av doften som påminner om drinken mojito. Det är inte så konstigt eftersom hela kratern är fylld av mynta, här kan du bara sträcka ut handen och dra den genom grönskan och fånga upp dofterna av myntan, vild fänkål och andra växter som i århundraden destillerats helt naturligt mellan vulkanens värme, havets salt, sol och vind. Ni som praktiserar något spirituellt vet att man som elev söker upp sin lärare när man är redo. [caption id="attachment_20025" align="aligncenter" width="1000"] Här utvinner vi havsfänkål oljan[/caption] Jag hittade två på den här resen, ön och Ines. Ines är en trädgårdsarkitekt i grunden och blev fast på ön när hon studerade ett uråldrigt sätt att odla träd, conche. Genom att gräva ner och bygga en rund mur av lavastenar skyddar man träden från vinden. En rund mur per träd, det är galet vackert. Ines kallas öns häxa för att hon är helt fenomenal på att finna, plocka, destillera, konservera och framför allt vårda det ön har att erbjuda. Jag anmälde oss till en liten kurs och genomgång av konsten att ta vara på naturen genom sinnena. Jag har ganska bra inblick in det vi kallar för naturlig doft och hudvård, men efter det här mötet kan jag säga att allt annat jag träffat på känns lite fattigt. Jag vet att man inte ska jämföra, men när du träffar på någon som helt ärligt jobbar med årstider, säsonger, tillgång och lyckas med det Ines kan buteljera känns det som att hittat hem. Och den lilla kunskapen jag har djupt inom mig kan äntligen få utrymme att nyfiket utvecklas. Det är en myt att utvinna eteriska oljor skulle lämna ärr i naturen eller att du inte kan fånga olika doftnoter i en naturlig råvara. Oljorna är mer som ett elixir och superpotenta och att ha dem direkt på huden eller dricka i vatten är inte alltid det bästa. Men om du blandar det med fett, olja, vatten eller honung kan magi hända. Plockar du i säsong och sköter produktionen småskaligt finns det kvar för både djur och natur. Det kan vara så att det är vulkanen och samspelet med omgivningen, men samtidigt som jag skriver det här sitter jag och sniffar lite på en parfym med bas av olja, cypress, myrten, rosmarin, vild morot, lavendel och en typ av eternell. Det känns som att resa tusen år tillbaka i tiden, in i fantasin och drömmarnas värld, allt finns där salt, sött, hud, jord, växt och rymden. [caption id="attachment_20027" align="aligncenter" width="1000"] Venus spegel[/caption] Växtriket på Pantelleria känns inte från den här världen, och det är med vemod jag skriver det. Det är få platser på jorden som är oförstörda, jag älskar att de skippat att återskapa sandstränder och låtit nattsvarta klippor som dansar i kristaller och kaktusar få vara. Havet är så blått att man tappar fokus. Vi snorklade med fiskar som nyfiket pussade på fötter och händer. Till dig som läser, nu kommer knorren, den där bittra sanningen vi alla måste leva med. Klimatet, som egentligen bara beter sig som det gör för att vi ignorerat sanningen att vårt sätt att leva lämnar ärr och får människor att fly sina länder. Jag skulle kunna fortsätta med alla vackra tillfällen och möten jag skrivit ner i min dagbok, det får bli en annan gång. Pantelleria är en plats där även den bästa bok du väntat på att läsa och nerladdade play list känns överflödig, att titta på himlen eller iaktta ett djurs beteende räcker. [caption id="attachment_20032" align="aligncenter" width="1000"] Salta bad stillar tankar och myggbett[/caption] Men det är inte därför jag skriver det här inlägget, för trots det vackra är det något helt annat öborna pratar om över apertivon. Till exempel frågar de varför vi i Sverige nästa har medelhavs värme och inga riktiga vintrar. Vårt land är inte längre känt som det kalla Norden som täcks av skog. Hur vi ställer oss till den tornadon som tog två liv och nästan en del av norra sidan av Pantelleria en vecka innan. Tornados hör inte hemma här på ön och inte det tropiska klimat som skapar dem. Vår husvärdinna beskriver med tårar i ögonen hur inget är sig likt de senaste åren på grund av den globala uppvärmningen. Det som kan kännas långt bort när vi sitter i Sverige framför skärmar och läser om den ena katastrofen efter den andra är en ny vardag på Pantelleria. Att fisken nästan är slut och måste köpas från andra delar av Sicilien, att det är över 40° på ön och 50° i Tunisien hela sommaren. Här är det inte konstigt att ha fyra jobb, brandman, äga mark med vin, kapris och oliver, fiska och jobba med turismen. Om fisken tar slut tar en del av inkomsten och maten slut, om det blir torka går det åt mer vatten. De kallar de Greta Thunberg för den heliga Greta den största och inflytelserika rösten i världen när det kommer till klimatfrågor. [caption id="attachment_20028" align="aligncenter" width="1000"] Tornadons framfart[/caption] En sen kväll när jag, Anna och Fredrik sitter och nibblar på friterad anjovis med en flaska lokalt naturvin, här är nästan allt vinnatur ser jag en man. Han ser inte italiensk ut, utan lite mer som mig, mörkbrun och bredare näsa. Han kommer upp från havet så där rund under fötterna som man är när man guppat runt i en liten båt på ett stort hav. Han följs av 3 andra män som även de ser ut som jag, om de är klimatflyktingar eller de männen som för flyktingarna från Tunisien till de italienska öarna får vi aldrig vet. Lika snabbt som jag såg dem försvann de in i natten och ön. De helikoptrar vi sett cirkulera runt ön är inte något kändisbarn som landar från the US of A, utan de letar efter svarta gummibåtar fyllda med människor som flyr klimat och korrumperad politik. Jag frågar mig fortfarande hur jag visste vad jag såg redan innan jag sa något, kanske var det hans näsa eller att min bortglömda lilla mänskliga instinkt vaknat ur dvalan. Vi ser så mycket och vet mycket mer än vad vi vill erkänna. Usch och fy kanske du som läst på tänker, vad hemskt. Ja och jag önskar att det inte var vår verklighet, men det är det, det här är mänskligheten 2021. Vi kan inte blunda och köra på som det inte skulle beröra oss. [caption id="attachment_20029" align="aligncenter" width="1000"] Stilla stilleben av vildmorot och fänkål[/caption] Där har du det, du som orkat läsa så här långt. Resan var magisk, ön vacker, brutal och du kan säkert check in till det där Bigger Splash livet om du vill och turista vid Armanis hus. Jag fördrar verkligheten, trots att det svider och kliar. Lite som de 50 myggbetten jag fick från höger lilltå, över nästan varje ven, via rotchakrat i svanken, 3 i skålen mellan nyckelben och den sista mitt upp på det sista chakrat. Som vulkaner kändes de, när solen stod som högst eller jag blev varm, pulserade de och kliade tills jag slängde mig i havets salta vågor. Nu sitter jag här och kliar lite på den sista av de nu sovande vulkanerna och hoppas lite smått att det som jag tycket var gift för en vecka sen inte ska sluta klia. Jag vill hålla kvar minnet av att stå på vår terrass med armarna ut och segla på vinden som en fågel. Kanske var det inte ett gift, utan ett elixir som sakta försvinner i takt med att tiden går. Jag kliar lite extra så att den lilla skorpan ramlar av och hoppas att min bruna hud ska få ett litet ärr som sitter kvar tills det bleknat. George Orwell han visste han, varför man skriver… Länkar till alla platser och minnen hittar du här. Case del Principe Pantelleria. ”Kapris Anna” Ines trädgårdsarkitekten. [caption id="attachment_20030" align="aligncenter" width="1000"] Vindens dotter[/caption] [caption id="attachment_20031" align="aligncenter" width="1000"] Morgonrodnad[/caption] [caption id="attachment_20033" align="aligncenter" width="1000"] Passions blommor, Mozzarela och kapris[/caption]
