[caption id="attachment_19709" align="aligncenter" width="1000"] Så blir bruna flickor till[/caption] Det var ett tag sen mitt sista inlägg. Jag har haft svårt att skriva pga det som händer kring Black Life Matters, hela grejen har rivit upp känslor i mig som jag begravt i hela mitt liv. Eller egentligen sedan jag flyttade till Sverige vid 12 års ålder. Mitt arv och min bardom är en stor del av vem jag är, men när jag flyttade till sverige raderade jag mycket för att kunna passa in i Djursholm. Det du begraver kommer upp till slut och då inser du vad det är som skavt i själen, det går inte att radera vem du är, och framförallt kommer du aldrig passa in ändå. Uppenbarligen ser jag inte ut som alla andra svenskar runt omkring mig, hur märker jag det? Jag är den enda bruna på mina jobb och har alltid varit, jag vet att det finns andra superkreativa personer som ser ut som jag, men jag ser dem inte representerade Folk pratar engelska med mig först innan svenska När jag scrollar igenom medier, är det fortfarande långt ifrån mångfald som jag möter, när jag får moadboards för projekt gapar det tomt av någon som ser ut som jag eller är mörkare Ingen har frågat mig hur jag ser på det hela, folk är säkert rädda för att säga fel, men hur kan man prata om mångfald och vilja ha det om man inte söker upp det på riktigt Det finns många fler exempel som är betydligt grövre, men dem sparar jag till ett annat tillfälle, jag orkar inte gå in på det, behöver tid. Jag föddes i Ecuador och när jag var 3 månader adopterades jag av mina föräldrar. Min biologiska mamma var 13 år när hon fick mig, och hur jag blev till är allt annat än en romantisk flört som ledde till barn, jag tror ni förstår vad jag menar. Hur mår en liten latinsk/indian när hon blir gravid och bara är barn själv? Mina föräldrar bodde i Washington DC och där spenderade jag mina första år. Vi flyttade till Iran, där de adopterade min lillebror. Jag ser på bilder av mig själv en glad tjej som ler in i kameran. Efter Iran gjorde vi ett stop i Sverige, min mamma födde min yngsta lillebror, under dessa år ser jag inte glad ut på bilderna. Jag blev kallad olika namn och blev utfryst i skolan, en av mina lärare mobbade mig. Jag ville bara se ut som alla andra, eller nu ljuger jag, jag kunde inte förstå varför jag inte kunde få vara som mig själv och bli omtyckt ändå. Som tur var flyttade vi till Dominikanska Republiken, jag älskade att bo där. Där såg alla ut som jag, skolan var internationell och vi hade lokala vänner som var varma och inbjudande. På semestrarna bilade vi runt i en sketen bil och såg landet, hyrde små intet sägande hus, ibland bodde vi på hotell men enkelt, man behöver inte så mycket när man är lycklig. Detta var innan turistbommen, landet var oförstört. I skolan läste jag amerikanska historian, vi fick också lära oss att Columbus och hans bror våldtagit sig på landet och folket när de besteg ön innan de ”upptäckte” Amerika. Grå zonerna i historier böckerna är gigantiska, anledningen att jag brydde mig och bryr mig är såklart för att jag känner att det latinsk/indianska blodet flyter i mig. Men det ska inte behövas för att folk ska våga ifrågasätta normen och vad vi lär oss i skolan? På alla bilder och super 8 filmer från den här tiden, ser man en glad tjej som blev tonåring. När vi flyttade hem till Sverige igen var det med spänning, snö för första gången på år kanske nya vänner. Snart ser man en ledsen tjej på bilderna som blev allt mer destruktiv och arg. Min vän konstnären Daniel Jouseff, skrev på en tavla; ”Let me tell you a little about heart-ache”, jag fortsatte den texten med, ”It is not what makes you unique, it’s what you do with the pain that will make you feel better or worse.” Jag är priviligierad, idag mår jag ok, men det rivs upp saker och då skiftar ens perspektiv. Under midsommarhelgen läste jag på om det jag glömt bort att fokusera på under många år. När solen sträcker sig efter min hud och den blir så där brun som den skulle varit om jag bott kvar i Ecuador blir jag lycklig, jag ser något som jag glömt bort att tycka om, mest för att jag under mitt vuxna liv inte fått se något liknande i ett hav av samma samma. För er som pratar om mångfald, förstår ni hur djupt vi måste gå för att det ska bli på riktigt? Läs på, fråga och framförallt börja ifrågasätta det eget beteende, även om det gör ont. ” Let me tell you a little about heart-ache” ”It is not what makes you unique, it’s what you do with the pain that will make you feel better or worse” Konton att följa; BLM Sweden Innocent Mugenga Asabea Britton Raseriet podden Slow Factory Celine Celine Message [caption id="attachment_19707" align="aligncenter" width="1000"] Baksidan av mitt fanzine jag gav ut för 5 år sedan[/caption]
