[caption id="attachment_19736" align="aligncenter" width="1000"] Pappa och jag i Ecuador[/caption] Det var ett tag sedan, det har hänt mycket, för tio dagar sedan gick min pappa bort efter femton års kamp mot cancer. Jag har ännu inte hunnit att smälta vad som hänt, vi har levt många år med cancern som en del av våran familj på något sätt. Det gick så snabbt på slutet och gör att jag känner mig lite ”lost in transit” minst sagt. Men jag anade att något inte stod rätt till i maj när cancern började sprida sig snabbt igen efter en tids tillbakagång. I efterhand känns det ändå fint att mina föräldrars sista tid ihop blev fyra månader under Coronans karantän, när det bara var dem två. Pappa har jämt varit borta på resa med jobb, när vi var små var han sällan där. Min pappa, som alltid varit på språng, ringde mig någon gång i april och sa,”vi har det fint ihop, jag vill inte vara på en annan plats än här.” Vi bestämde att vi inte skulle åka till Grasse den här sommaren, på grund av Corona, sen började det bli smärre med pappa. Han hade kommit in på en ny behandling i Paris, men hur han skulle ta sig dit i sitt tillstånd var ett orosmoln. Jag och Fredrik testade oss för antikroppar i Stockholm, Fredrik hade dem inte jag, vi bestämde i samråd med mina föräldrar att vi skulle bila ner. Fredrik kunde träffa dem och reda ut vad som behövdes göras, framförallt se hur pappas tillstånd var. Vi andra kunde vara med på Zoom, jag från ett air-bnb mina bröder från Sverige. Pappas läge var nu akut, av någon anledning somnade han hela tiden och tillslut lades han in. Han hade varit så envis och ville till varje pris inte läggas in här nere i Grasse, det var hemskt att känna att han trodde att vi var emot honom när vi bara ville att han skulle få professionell vård. [caption id="attachment_19733" align="aligncenter" width="1000"] När vi gifte oss i Grasse[/caption] Med andningssvårigheterna trodde läkarna att han hade Corona när han lades in och de första fyrtioåtta timmarna innan vi kunde se att det inte var det var en mardröm. Tillslut fick han diagnosen fibros och med syrgasen och lite lugnare miljö kunde vi snart kommunicera som vanligt igen. Nu var målet att få över honom på hans sjukhus med hans läkare och inte där han hade hamnat. Jag testade mig för att veta om jag kunde besöka honom, vilket jag tillslut fick. Eftersom Paris resan blev framflyttad och tills pappas läge kändes mer stabilt bestämde vi oss för att resa hem och invänta. Vi skulle flyga upp till Köpenhamn och vidare till Skåne för att hämta våran bil som vi ställt där. På tisdagen för nästan två veckor sedan klev jag in i ett lite sjukhus rum, i full Corona skyddsmundering, under strikta regler för vad jag inte fick göra. All form av kontakt var förbjuden, inga kramar och jag fick inte ställa min väska någonstans. Att krama pappa var det enda jag ville göra, han såg pigg ut men var liten och skör. Jag lämnade lite sjukhus papper i en mapp från mamma, vi pratade om allt vin, mat och sommaren, lite som vanligt men ändå inte. Efter tjugo minuter blev han trött, vi sa hejdå och jag vände mig om två gånger för att säga att jag älskade honom. [caption id="attachment_19734" align="aligncenter" width="1000"] Alltid hoppet uppe även när det var tuft[/caption] I hoppet om att allt skulle bli bättre åkte vi hemåt, vi hann till Köpenhamn där jag på morgonen den 6/8 mottog ett samtal från min mamma att pappa gått bort under natten. Ett totalt vakuum infann sig och det var bara att åka hem till Stockholm med bilen, styra om allt, andas lite och flyga ner igen. Denna gång med mina bröder och min dotter Vera, vi fördelade oss i villan i Grasse för att minska smittorisken. Corona har inte gjort den här tiden lätt, att inte kunna ge de människor du älskar fysisk kontakt i situationer som nu känns nästan omänskligt. Mina föräldrar har bott i Grasse i mer än tjugo år, i Frankrike gäller helt andra regler för hur man hanterar någons bortgång. Jag fick se min pappa två gånger innan vi syskon hjälpte till att sätta på kistlocket. Familjen måste ta hand om kroppen inom sju dagar efter bortgången. Vi fick till en fin Corona vänlig ceremoni och jag ställde mig upp och höll ett oförberett tal, men allt gick så snabbt. [caption id="attachment_19737" align="aligncenter" width="1000"] Att säga adjö[/caption] Nej, jag hade inte förberett mig för att döden skulle komma riktig än, det skulle varit som att ha ge upp hoppet. Min pappa gav aldrig upp hoppet, min pappa var hopp och hade en stark kärlek till livet. Jag saknar honom oerhört när jag går igenom papper och bilder från livet vi hade ihop, så mycket liv på sådan kort tid. Vi är kvar här nere i några dagar till, villan är stor och det är mycket för min mamma att ta hand om, framförallt nu. Det är fint att vara här trots allt, hans närvaro är stark och naturen är lugnade, en liten bit av paradiset och jag förstår igen varför de valde att leva sitt liv här. Vi delar nästan allt i våra liv genom sociala medier, men inte döden. Livet firas och vi blir matade tips hur vi ska hålla oss unga och friska. Jag vill dela med mig en liten bit av det svåra som också är vackert. Tillslut får min pappa frid, slipper ha ont och vara rädd, nu är han fri och en del av något vi inte riktigt kan eller vill förstå, men varje gång jag tänker på honom är han här väldigt nära mig. [caption id="attachment_19735" align="aligncenter" width="1000"] Paradiset[/caption]
